Som Om Tiden Aldrig Någonsin Funnits

I rymden hör ingen när du skriker
att du inte vill mer, ingen lyssnar när du
lägger av dig dina vapen, smycken och det
du kallar din allra innersta identitet, ingen bryr
sig då du lägger allt du är i en säck av svartaste
sammet och djupaste kol, du är i ett hörn av
vintergatan ingen häromkring någonsin kommer få
för sig att upptäcka, vännen min som du säkert insett
och redan har förstått- i rymden är du
för alltid ensam och utan ansats till att
få vara del av någons yttre mening

På radion berättar de att dina
vänner får barn, att de tar examen
i gyllene majväder, att de går ut till lyxjobben
med tandkrämständer intakta och med andetagen
säkert och fast inmurade emellan sina bankvalv
- du vill minnas hur de en gång spydde på dekadenta
dansgolv, hur de skrek på skolgårdar och svajade vid
milshöga broar så sent som för en förlupen sommar sedan
och som från ett blixtnedslag i ekträdet utanför inser du
hur fruktansvärt snabbt livet kan få för sig att vända på
sina melodier, få vitt att bli till svart och det tjärnvassa
mörkret att bli lika välsmakande som tio flaskor vin
i vårens första kvällssol, vännen min det spelar ingen
roll hur hög du en gång var, när morgonen återvänder
emot dina läppar är det siffror och blanka
resultatlösningr det enda som
spelar någon roll

käraste vännen min

I rymden är allting öde och gjort av stekhett metall
där står tiden still och det som var vi är åter sådana
som dansar nerför motorvägar med vettet uppe bland molnen
och framtiden nedplockad i byxfickor, vännen, i rymdens
domäner är allting glasklart och fullkomligt logiskt
men smärtan vi en gång ska känna när vi vaknar
får lov att vara förskjuten till sagor
vi låter andra tider läsa

På radion berättar de om vänner som gått vidare
blivit riksbögar och aktiemiljonärer, du minns som
i en dröm att du hade släktskap med de där
att ni lekte i samma lekpark en gång att någon
av dem sa att han var avundsjuk på dig att han
hade gått igenom spik och stålved för att
få lov att byta liv med dig

visst känns det som 
om den tiden aldrig 
någonsin funnits

Vännen min, jag minns en tid när du var
prins med ridderligheten i mjuka lockar
längs din panna, en gång kröntes du av ständigt
nya strömmar av främlingar som någon med livet
i tusen blombuketter framför sig, en gång såg människor
hela världar i dina ögon och jag behöver fråga dig vad det
var som hände, vännen min, varför bränner plötsligt världens
vidder din hud så svårt så fort du rör dig ur din inlåsta sfär
inget annat än tidens gång har hänt och jag kan undra vad
det var för något du väntade dig? vad bland helvetes stora
ökenländer och paradisets milsträckta stränder var det
för något du förväntade dig av den plats
de på radion kallar livet

Rymden som ett ödsligt palats med miljoner ljusår
mellan varje rum och skrymsle, du står med en livstids
sammanlagda hundradelar och håller hjärtats pulsslag
mellan dina händer, härifrån ingen annanstans än till
verklighetens tyngder och resan dit kommer slita ur dig
allt du äger, men rymden är ingen plats för dig, i rymden
finns det ingen som lever och vännen min, en sådan
som du får aldrig lov att dö

På radion talar de om eld och försvunna kontinenter
om en plats du en gång var och aldrig mera kommer bli
vännen min, det finns bara kvar att  hälla ut din tid över
de splittrade dansgolven och därefter sitta upp i natten
och lyssna in allt det du har glömt att höra, vännen
du är naken och utan några krafter alls, men tomma
sidor som du behöver inga meningar för
att simpelt finnas till

Andetag är gratis som du vet
och vännen min i rymden är
galenskapen konkret lag
och du, min dyre vän
har aldrig varit något
annat än världshistoriens
största pucko

JSD, JHDVD

Jag är rädd att orden har tagit slut. Att jag inte har mer att säga, att allting har dött tillsammans med minnena som inte längre jag har rätt att kalla mina. Likafullt finns det där, de där danserna utanför ögonmåttet. Den där essensen av livet jag bar får syn på genom dikterna. Apatin är stark nu. Jag har glömt glädje, eufori, styrka, spänning, frid, men inte att allt det där finns i det här livet någonstans. Att det också kan få lov att vara mitt. Men just nu dansar det bortom mig. Livet är någonstans där jag inte är. Jag gör mitt bästa för att komma tillbaka. Jag gör mitt bästa för att vilja komma tillbaks.

Vita dräkter. Jag grät som en dåre när mina volontär-syskon fick sin välsignelse i slutet på deras, vårat, år. Jag skulle vara med där, men fick inte. H frågade om jag ville gå ut, men det var viktigt för mig att få vara kvar. Gråta över det som inte fick bli mitt. År senare såg jag en förflugen bild från hennes bröllop. Vit dräkt och hennes strålande leende. Hon vann. Hon fick allt som hon ville ha. Jag satt i en landstingsreception och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag grät inte den gången utan skrev i raseri om varför jag blivit anarkist. Jag blev anarkist för att allting som jag velat ha och bli har jag stängts ute från, har jag sett till att bränna ner och förstöra. Till slut finns det inga vägar kvar annat än den svarta spegeln och ingen återvändo.

Jag måste lära mig att inte vara så destruktiv. Att orka hantera det svåra i livet och bygga, även när det går långsamt, även när det finns hundra hinder och jag inte vet vad min förmåga består av. Jag måste lära mig tålamod. På riktigt tålamod. Ett av sorten som består tills världen vänder riktning och inte ger upp oavsett vad som drabbar min tunna gestalt. Det är svårt, men det behöver gå.

Jag lever i gåtan. Allt livet handlar om för mig just nu är den där förbannade underligheten i att vi existerar och är till, men inte vet om varför vi gör det. Vilka är vi? Jag tjusas så mycket av tanken på de sumeriska gudarna. Elki och de andra som kom hit från ingenstans och väckte oss. Oh, så vi saknar dem. Hålet de lämnade är så rimligt, men jag struntar i sanningshalten egentligen - jag vill bara åt att fingra på gåtan. Den är lika verklig även i ett grått avgrundshål som när livet är som mest vibrerande. Kanske är den som starkast här, kanske är det här livet är som mest tydligast. Jag vet inte. Jag vill bara bli produktiv igen. Jag blir frustrerad av tanken att jag slösar tid och potential, att jag kunde göra bättre saker än att grubbla och förtvivla. Jag vet inte om det är så mycket vettigare att intervjua borgerliga popkändisar, men det är något i alla fall.

Jag önskar jag hade koll. Jag önskar jag inte bestod av kaos och ormbon.

Rinse and repeat

Jag önskar...

M sa att jag skulle skriva så mcket det gick, även om det inneär att det blir samma text om och om igen och nu är det så. Allting loopar. Jag saknar, önskar och längtar, men jag vet samtidigt att jag inte kan göra något åt det. Elin, Eva och Lena är inte här, de vet inte ens om att jag är här och jag har inet sett för dem att få reda på det heller. Inte vad jag vet. Så känslan av att stå utanför och titta in på livet bara fortgår, men det kan inte vara så i längden. Det är bråttom. Jag måste bli någon. Jag vill bli någon. Det måste gå.

Jag måste in och engagera mig igen. Allt det där de i premium talar om måste handla om mig igen. Jag vill kunna driva diskussionen, föra den i mina riktningar, få min sinn att bli viktig och relevant. Det har gått förut, jag var fan i mig en av de som fick Peterson att bli relevant i Sverige. Jag måste bara kunna göra det igen. Hitta orken och förmågan. Gush.

Och jag tror jag behöver en fågel för att hitta in till orken. Moment 22 för jag tänker fan inte dra in någon av dem in i min sörja av eget initiativ. Så ork eller inte. Jag måste ta mig till en position där jag kan vara viktig igen.

Törnrosa

Jag saknar. Sörjer.

Jag vet inte. Jag borde vara på fötter på något sätt. Jag avskyr inte mig själv längre. Känner inte det där brinnande hatet och föraktet, men.. jag saknar en geist. Jag brinner inte. Känner mig stukad, bränd och oh, så lågmäld.

Jag saknar att känna mig vild. Lustfylld. Hungrig. Ivrig. Jag saknar att ha självförtroendet intakt och friden som en sporre i bröstet. Jag saknar någon som gång efter annan lyfter mig över min egen förmåga. Jag är trött på att vara själv i det här. Jag vill inget för egen del. Allra minst lyfta det här berget om och om igen.

Men jag ska ha tålamod. Vänta in en ny våg. Försöka förbereda mig så gott jag kan tills vidare. Försöka bli starkare, försöka väcka hungern inom mig. Jag vill vakna.

EdiT

Är inne på forumet. Det är lika märkligt som jag befarat. Jag förstår inte vad folk pratar om och varför de gör det. Det är så långt bort. Distansen till ett jordat vardagsliv känns fortfarande. Jag är uppe på fötter, men det är fortfarande svårt att få mig till att gå. Jag vill längta, jag vill vilja, men jag förstår det mest inte. Ensamheten har skurit sig in lite för långt, gjort proportionerna för stora och skeva. Jag saknar fåglarna. Jag saknar att relatera till dem, hur de fick mig att bli någon utanför mig själv och min inre sfär. Jag sörjer och förbannar att de har försvunnit. Jag vet inte ens var de är längre. Hur jag ska kunna hitta dem.

Ett steg i taget. Tränade idag. Är glad över att folk hör av sig. Jag vet inte hur jag ska bli produktiv för bubb.la igen, men jag måste inte veta just nu. Önskar jag hade mer ork, mer självförtroende och hjälp jag saknar framförallt G väldigt mycket, men det är det ingen egentlig mening med. Det är som det är, det kunde inte vara på något annat sätt som det blev nu.

Må framtiden komma fort, må Rillians öde vara mitt.

Planen

Tror jag är igenom det värsta nu. Kunnat berätta för alla relevanta vad som försiggår och dimmorna har lättat för en stund. De har verkligen blivit avslöjade som dimmor och lättnaden det ger är oerhörd. Det finns en plan nu och den lyder som följer:

1) Prioritera jobbet. Även om det är ett skitjobb med allt vad det innebär så är det vad som gör mig till en de facto produktiv individ. Så länge jag gör det och betalar mina räkningar så är allt annat sekundärt.

2) Lös byråkratin. Ett steg i taget få det gjort så det är möjligt att lansera FG på riktigt. Skit i att det tar tid, bara lös det i den takt det behöver ta.

3) Observera det som inte fungerar på grund av vänstersidan. Notera det som går sämre, är frustrerande eller orsakar dålig självkänsla. Se om det går att få konkret och reducera så mycket som det går.

4) Gör det som är lustfyllt när det kommer till Frihetligt och radion. Släpp kraven och se om något går att producera för att det är kul att göra radio. Går det inte, låt bli.

5) Orka träna. Orka spela mindre Dominion eller sov en halvtimme mindre. Låt kraften återvända.

6) Försök ha kul med människor. Tyck om dig själv och andra. Avsky inte existensen utan njut av den. 

Till FG

Hej!

Jag önskar att jag slapp skriva det här, men jag vill inte att någon ska behöva undra i onödan. Jag är i nuläget inne i en tämligen djup depression och har svårt att producera Radio Frihetligt. Mycket för att jag vill att produktionen ska bli så bra som bubb.la- projektet förtjänar och jag har kort sagt inte förmågan att säkerställa detta. Jag har heller inte lyckats frigöra tid på det sätt som var tänkt för att kunna göra specialavsnitt och andra saker för Frihetligt Guld.

Jag tror det är bäst att undvika detaljer här om varför jag är inne i depressionen och varför det ger såna konsekvenser för mig när det kommer till Frihetligt och bubb.la i övrigt. Undrar man nås jag på Facebook eller på simon@bubb.la.

Observera att jag ännu inte använt några av de medel som samlades ihop i samband med lanseringen av Frihetligt Gud. Jag förstår förstås att de av er som skänker på månadsbasis kan vilja avbryta sitt medlemskap och kanske även de som gett på årsbasis, men jag vill inte ge upp om Frihetligt helt på grund av detta. Jag måste dock ta mig ur det här först innan jag kan tänka i några större banor och det kan ta tid, att komma upp till en nivå att jag vågar göra radio igen ännu längre än så, jag vet inte, men jag tänker inte ge upp om mitt engagemang för Frihetsrörelsen förrän jag tvingas till det. Jag har tvingats till att ta en paus, men jag vill inget annat än att komma tillbaka och hoppas att det kan få bli förr snarare än senare.

Jag känner ett behov av att be om ursäkt, även om det möjligen inte är strikt nödvändigt, främst för att jag själv sett fram emot att göra det här så mycket och är så besviken över att 2018 fått bestå av kamp mot demoner snarare än att utveckla Frihetligt och radion. Jag ville inte det här och även om jag just nu närmast behöver simulera kampanda snarare än att verkligen tro på det så vill jag göra allt jag kan för att kunna komma tillbaka så snart det går.  Jag hoppas på ert tålamod, men när det kommer till att bidra till Frihetligt så gör ni som ni känner för.

Tänker på er/ Simon