Som Om Tiden Aldrig Någonsin Funnits

I rymden hör ingen när du skriker
att du inte vill mer, ingen lyssnar när du
lägger av dig dina vapen, smycken och det
du kallar din allra innersta identitet, ingen bryr
sig då du lägger allt du är i en säck av svartaste
sammet och djupaste kol, du är i ett hörn av
vintergatan ingen häromkring någonsin kommer få
för sig att upptäcka, vännen min som du säkert insett
och redan har förstått- i rymden är du
för alltid ensam och utan ansats till att
få vara del av någons yttre mening

På radion berättar de att dina
vänner får barn, att de tar examen
i gyllene majväder, att de går ut till lyxjobben
med tandkrämständer intakta och med andetagen
säkert och fast inmurade emellan sina bankvalv
- du vill minnas hur de en gång spydde på dekadenta
dansgolv, hur de skrek på skolgårdar och svajade vid
milshöga broar så sent som för en förlupen sommar sedan
och som från ett blixtnedslag i ekträdet utanför inser du
hur fruktansvärt snabbt livet kan få för sig att vända på
sina melodier, få vitt att bli till svart och det tjärnvassa
mörkret att bli lika välsmakande som tio flaskor vin
i vårens första kvällssol, vännen min det spelar ingen
roll hur hög du en gång var, när morgonen återvänder
emot dina läppar är det siffror och blanka
resultatlösningr det enda som
spelar någon roll

käraste vännen min

I rymden är allting öde och gjort av stekhett metall
där står tiden still och det som var vi är åter sådana
som dansar nerför motorvägar med vettet uppe bland molnen
och framtiden nedplockad i byxfickor, vännen, i rymdens
domäner är allting glasklart och fullkomligt logiskt
men smärtan vi en gång ska känna när vi vaknar
får lov att vara förskjuten till sagor
vi låter andra tider läsa

På radion berättar de om vänner som gått vidare
blivit riksbögar och aktiemiljonärer, du minns som
i en dröm att du hade släktskap med de där
att ni lekte i samma lekpark en gång att någon
av dem sa att han var avundsjuk på dig att han
hade gått igenom spik och stålved för att
få lov att byta liv med dig

visst känns det som 
om den tiden aldrig 
någonsin funnits

Vännen min, jag minns en tid när du var
prins med ridderligheten i mjuka lockar
längs din panna, en gång kröntes du av ständigt
nya strömmar av främlingar som någon med livet
i tusen blombuketter framför sig, en gång såg människor
hela världar i dina ögon och jag behöver fråga dig vad det
var som hände, vännen min, varför bränner plötsligt världens
vidder din hud så svårt så fort du rör dig ur din inlåsta sfär
inget annat än tidens gång har hänt och jag kan undra vad
det var för något du väntade dig? vad bland helvetes stora
ökenländer och paradisets milsträckta stränder var det
för något du förväntade dig av den plats
de på radion kallar livet

Rymden som ett ödsligt palats med miljoner ljusår
mellan varje rum och skrymsle, du står med en livstids
sammanlagda hundradelar och håller hjärtats pulsslag
mellan dina händer, härifrån ingen annanstans än till
verklighetens tyngder och resan dit kommer slita ur dig
allt du äger, men rymden är ingen plats för dig, i rymden
finns det ingen som lever och vännen min, en sådan
som du får aldrig lov att dö

På radion talar de om eld och försvunna kontinenter
om en plats du en gång var och aldrig mera kommer bli
vännen min, det finns bara kvar att  hälla ut din tid över
de splittrade dansgolven och därefter sitta upp i natten
och lyssna in allt det du har glömt att höra, vännen
du är naken och utan några krafter alls, men tomma
sidor som du behöver inga meningar för
att simpelt finnas till

Andetag är gratis som du vet
och vännen min i rymden är
galenskapen konkret lag
och du, min dyre vän
har aldrig varit något
annat än världshistoriens
största pucko

JSD, JHDVD

Jag är rädd att orden har tagit slut. Att jag inte har mer att säga, att allting har dött tillsammans med minnena som inte längre jag har rätt att kalla mina. Likafullt finns det där, de där danserna utanför ögonmåttet. Den där essensen av livet jag bar får syn på genom dikterna. Apatin är stark nu. Jag har glömt glädje, eufori, styrka, spänning, frid, men inte att allt det där finns i det här livet någonstans. Att det också kan få lov att vara mitt. Men just nu dansar det bortom mig. Livet är någonstans där jag inte är. Jag gör mitt bästa för att komma tillbaka. Jag gör mitt bästa för att vilja komma tillbaks.

Vita dräkter. Jag grät som en dåre när mina volontär-syskon fick sin välsignelse i slutet på deras, vårat, år. Jag skulle vara med där, men fick inte. H frågade om jag ville gå ut, men det var viktigt för mig att få vara kvar. Gråta över det som inte fick bli mitt. År senare såg jag en förflugen bild från hennes bröllop. Vit dräkt och hennes strålande leende. Hon vann. Hon fick allt som hon ville ha. Jag satt i en landstingsreception och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag grät inte den gången utan skrev i raseri om varför jag blivit anarkist. Jag blev anarkist för att allting som jag velat ha och bli har jag stängts ute från, har jag sett till att bränna ner och förstöra. Till slut finns det inga vägar kvar annat än den svarta spegeln och ingen återvändo.

Jag måste lära mig att inte vara så destruktiv. Att orka hantera det svåra i livet och bygga, även när det går långsamt, även när det finns hundra hinder och jag inte vet vad min förmåga består av. Jag måste lära mig tålamod. På riktigt tålamod. Ett av sorten som består tills världen vänder riktning och inte ger upp oavsett vad som drabbar min tunna gestalt. Det är svårt, men det behöver gå.

Jag lever i gåtan. Allt livet handlar om för mig just nu är den där förbannade underligheten i att vi existerar och är till, men inte vet om varför vi gör det. Vilka är vi? Jag tjusas så mycket av tanken på de sumeriska gudarna. Elki och de andra som kom hit från ingenstans och väckte oss. Oh, så vi saknar dem. Hålet de lämnade är så rimligt, men jag struntar i sanningshalten egentligen - jag vill bara åt att fingra på gåtan. Den är lika verklig även i ett grått avgrundshål som när livet är som mest vibrerande. Kanske är den som starkast här, kanske är det här livet är som mest tydligast. Jag vet inte. Jag vill bara bli produktiv igen. Jag blir frustrerad av tanken att jag slösar tid och potential, att jag kunde göra bättre saker än att grubbla och förtvivla. Jag vet inte om det är så mycket vettigare att intervjua borgerliga popkändisar, men det är något i alla fall.

Jag önskar jag hade koll. Jag önskar jag inte bestod av kaos och ormbon.

Rinse and repeat

Jag önskar...

M sa att jag skulle skriva så mcket det gick, även om det inneär att det blir samma text om och om igen och nu är det så. Allting loopar. Jag saknar, önskar och längtar, men jag vet samtidigt att jag inte kan göra något åt det. Elin, Eva och Lena är inte här, de vet inte ens om att jag är här och jag har inet sett för dem att få reda på det heller. Inte vad jag vet. Så känslan av att stå utanför och titta in på livet bara fortgår, men det kan inte vara så i längden. Det är bråttom. Jag måste bli någon. Jag vill bli någon. Det måste gå.

Jag måste in och engagera mig igen. Allt det där de i premium talar om måste handla om mig igen. Jag vill kunna driva diskussionen, föra den i mina riktningar, få min sinn att bli viktig och relevant. Det har gått förut, jag var fan i mig en av de som fick Peterson att bli relevant i Sverige. Jag måste bara kunna göra det igen. Hitta orken och förmågan. Gush.

Och jag tror jag behöver en fågel för att hitta in till orken. Moment 22 för jag tänker fan inte dra in någon av dem in i min sörja av eget initiativ. Så ork eller inte. Jag måste ta mig till en position där jag kan vara viktig igen.

Törnrosa

Jag saknar. Sörjer.

Jag vet inte. Jag borde vara på fötter på något sätt. Jag avskyr inte mig själv längre. Känner inte det där brinnande hatet och föraktet, men.. jag saknar en geist. Jag brinner inte. Känner mig stukad, bränd och oh, så lågmäld.

Jag saknar att känna mig vild. Lustfylld. Hungrig. Ivrig. Jag saknar att ha självförtroendet intakt och friden som en sporre i bröstet. Jag saknar någon som gång efter annan lyfter mig över min egen förmåga. Jag är trött på att vara själv i det här. Jag vill inget för egen del. Allra minst lyfta det här berget om och om igen.

Men jag ska ha tålamod. Vänta in en ny våg. Försöka förbereda mig så gott jag kan tills vidare. Försöka bli starkare, försöka väcka hungern inom mig. Jag vill vakna.

EdiT

Är inne på forumet. Det är lika märkligt som jag befarat. Jag förstår inte vad folk pratar om och varför de gör det. Det är så långt bort. Distansen till ett jordat vardagsliv känns fortfarande. Jag är uppe på fötter, men det är fortfarande svårt att få mig till att gå. Jag vill längta, jag vill vilja, men jag förstår det mest inte. Ensamheten har skurit sig in lite för långt, gjort proportionerna för stora och skeva. Jag saknar fåglarna. Jag saknar att relatera till dem, hur de fick mig att bli någon utanför mig själv och min inre sfär. Jag sörjer och förbannar att de har försvunnit. Jag vet inte ens var de är längre. Hur jag ska kunna hitta dem.

Ett steg i taget. Tränade idag. Är glad över att folk hör av sig. Jag vet inte hur jag ska bli produktiv för bubb.la igen, men jag måste inte veta just nu. Önskar jag hade mer ork, mer självförtroende och hjälp jag saknar framförallt G väldigt mycket, men det är det ingen egentlig mening med. Det är som det är, det kunde inte vara på något annat sätt som det blev nu.

Må framtiden komma fort, må Rillians öde vara mitt.

Planen

Tror jag är igenom det värsta nu. Kunnat berätta för alla relevanta vad som försiggår och dimmorna har lättat för en stund. De har verkligen blivit avslöjade som dimmor och lättnaden det ger är oerhörd. Det finns en plan nu och den lyder som följer:

1) Prioritera jobbet. Även om det är ett skitjobb med allt vad det innebär så är det vad som gör mig till en de facto produktiv individ. Så länge jag gör det och betalar mina räkningar så är allt annat sekundärt.

2) Lös byråkratin. Ett steg i taget få det gjort så det är möjligt att lansera FG på riktigt. Skit i att det tar tid, bara lös det i den takt det behöver ta.

3) Observera det som inte fungerar på grund av vänstersidan. Notera det som går sämre, är frustrerande eller orsakar dålig självkänsla. Se om det går att få konkret och reducera så mycket som det går.

4) Gör det som är lustfyllt när det kommer till Frihetligt och radion. Släpp kraven och se om något går att producera för att det är kul att göra radio. Går det inte, låt bli.

5) Orka träna. Orka spela mindre Dominion eller sov en halvtimme mindre. Låt kraften återvända.

6) Försök ha kul med människor. Tyck om dig själv och andra. Avsky inte existensen utan njut av den. 

Till FG

Hej!

Jag önskar att jag slapp skriva det här, men jag vill inte att någon ska behöva undra i onödan. Jag är i nuläget inne i en tämligen djup depression och har svårt att producera Radio Frihetligt. Mycket för att jag vill att produktionen ska bli så bra som bubb.la- projektet förtjänar och jag har kort sagt inte förmågan att säkerställa detta. Jag har heller inte lyckats frigöra tid på det sätt som var tänkt för att kunna göra specialavsnitt och andra saker för Frihetligt Guld.

Jag tror det är bäst att undvika detaljer här om varför jag är inne i depressionen och varför det ger såna konsekvenser för mig när det kommer till Frihetligt och bubb.la i övrigt. Undrar man nås jag på Facebook eller på simon@bubb.la.

Observera att jag ännu inte använt några av de medel som samlades ihop i samband med lanseringen av Frihetligt Gud. Jag förstår förstås att de av er som skänker på månadsbasis kan vilja avbryta sitt medlemskap och kanske även de som gett på årsbasis, men jag vill inte ge upp om Frihetligt helt på grund av detta. Jag måste dock ta mig ur det här först innan jag kan tänka i några större banor och det kan ta tid, att komma upp till en nivå att jag vågar göra radio igen ännu längre än så, jag vet inte, men jag tänker inte ge upp om mitt engagemang för Frihetsrörelsen förrän jag tvingas till det. Jag har tvingats till att ta en paus, men jag vill inget annat än att komma tillbaka och hoppas att det kan få bli förr snarare än senare.

Jag känner ett behov av att be om ursäkt, även om det möjligen inte är strikt nödvändigt, främst för att jag själv sett fram emot att göra det här så mycket och är så besviken över att 2018 fått bestå av kamp mot demoner snarare än att utveckla Frihetligt och radion. Jag ville inte det här och även om jag just nu närmast behöver simulera kampanda snarare än att verkligen tro på det så vill jag göra allt jag kan för att kunna komma tillbaka så snart det går.  Jag hoppas på ert tålamod, men när det kommer till att bidra till Frihetligt så gör ni som ni känner för.

Tänker på er/ Simon

Vad handlar det här om..

..under alla mörkerridåer och depressionsfilter?

Jag skäms för den jag är. Inte för det jag presterar eller är kapabel till, utan det handlar snarare om så mycket mer basala nivåer. Hur jag haltar. Hur jag inte kan knyta skor eller soppåsar. Allt över det som är raketforskning, men basala saker för tvåhandsmänniskor. Har minnen som att inte kunna simma kapp med en trettonårig tös, inte kunna skiva tomater i ett lägerkök. Att vara oduglig, att ha odugligheten som en ständig påminnelse i allt, för i allt vi gör så är kroppen där. I det här måendet kommer jag aldrig undan, får aldrig vila. Även akten att rycka upp sig kräver en rent fysisk ansträngning som triggar ångest och illamående. Jag skäms för att jag inte tämjt det här monstret bättre, att jag inte lärt mig under alla mina vuxen och ungdomsår. Jag har ingen bra förklaring till varför, jag kan bara konstatera att jag lärt mig ett mönster av flykt och att det undergräver allt för mig när jag till slut inte har någonstans att fly. Skam är svårt. Skam brännmärker en, får en att inte vilja lyfta blicken i rädsla att någon ska bekräfta det man tänker om en själv. Varför skulle de inte?

Någonstans i mig bor en längtan. Jag vill det ljusa livet. I drömmen har jag sett en plats med en grupp vänner en solig sommardag som aldrig vill ta slut. Där friden, harmonin och glädjen får fylla hela luften utan någon anledning till att den ska minskas eller dra sig undan. Att jag kan se den himmelsvisionen är i sig ett bevis på att jag varit där, att jag haft det, att livet inte bara är detta djupa hål av mörker och förtvivlan. Men jag har så svårt att se hur jag någonsin ska få plats i en sån krets igen. Glädje kostar. Harmoni har ett pris. Det känns som jag inte har råd, inte får plats där. Jag vet inte.

Människorna och platserna jag förlorat i den här striden går i loop inne hos mig. Om bara inte om. Om bara inte all min kraft och energi hade behövt läggas på att hantera att vara annorlunda, att inte veta vem jag är och hur jag någonsin ska passa in i alla andras liv. Så är det ändå så. Jaghar fått vara med fantastiska människor, lyckats göra fantastiska saker - min bristfälliga fysik måste inte vara ett hinder nödvändigtvis. Jag vet det, men det kan vara så. I vissa aspekter är det stopp och här vet jag inte skillnaden och hur jag någonsin ska kunna reda ut dem.  Sorgen läggs på till allting och det gör ont. Jag vill lyckan, jag vill maj så mycket hellre än oktober, men som sagt. Hon kostar och jag har inte råd.

Det jag inte vill är självömkan. Självömkan är döden. Det är inte synd om mig fr att jag har det här ödet, den här kampen att gå igenom och om det är Guds vilja att jag ska vara fast här resten av min tid så är det så. Inget blir bättre av självömkan, inget löser upp sig för att jag förbannar mörkret runtomkring mig. Jag försöker undvika det så gott det går, de stunder då jag inte klarar det så vill jag bara härifrån. Det är nollpunkten, eller etaget precis ovanför och jag förgås om jag söker mig dot frivilligt.

Mitt problem är att jag saknar nycklar. Vägar för att ta mig ur det här på lång och längre sikt. Kristendom bär inte, libertarianism bär inte. "Petersonianism" än mindre. Jag vet inte vad som kan få mig fri från min svaghet och därför blir jag kvar. Jag var så nära att lyckas bli någonting att visa upp för H. Jag var så nära att få tillgång till något som skimrade av drömljus. Det är inte över. Det är inte helt borta. Jag vill inte ge upp, men jag måste erkänna mig besegrad i detta nu.

 

Libertarianismen post Oktober

Jag vet inte om jag är libertarian längre. Politik och ideologier är sådana ting som inte finns i Underjorden i vilket fall som helst så hur skulle jag veta? Det är bara det att jag under hela den här tiden jag har varit fri från Oktober och hans anhang har angett libertarianismen som orsak till det. Den sfären med dess tankegods och särskilda människor har varit min sköld och min repstege upp ur hur jag fungerade innan jag hittade dit. N när allt har rasat samman och mitt vänstra monster inte visat sig vilja ge sig av så lätt så vet jag inte vad jag ska tro. Jag vet att jag inte är Howard, Francis eller John i alla fall. Jag vet att jag är någon som Dominique inte ens skulle registrera och så länge det är så känns det bara osmakligt att kalla sig libertarian. De politiska aspekterna bryr jag mig inte om. Stat eller inte så kommer de starka tvåhandsmänniskor utan skrupler eller mentala barriärer alltid bestämma villkoren. Stat eller inte så har verkligheten sina villkor som du aldrig kan ignorera, att bygga upp en anarkokapitalistisk ideologi skyddar inte. Till syvende og sidst inte det minsta. Det enda som spelar roll är om du kan spela det spel du har blivit inkastad i och du kan inte vägra, om du inte vinner så förlorar du och väljer du att förlora är det trottoaren som är ditt hem.

Jag vill inte kalla mig libertarian längre för jag vill inte begära att ideologin och dess protostam ska behöva bry sig om sådana som mig. Ja, jag vet att jag talar ur självömkan och självförakt, men ärligt tala: De som inte vill livet, de som inte vill sig själva har inte i den formen av gemenskap att göra. Ja, livet och världen är en kamp. Ingen har någonsin sagt något annat och det man behöver göra är att ge sig in i den med det man har. Libertarianismen ger åtminstone en struktur där du kan föreställa dig hur du kan skapa någonting som etatisterna inte vågar eller vill ska existera. Möjligheterna är större, det är bara du själv som kan sätta gränsen för vad du kan uppnå.

Och det är där jag inte fungerar. Mina spärrar är fler än jag kan räkna. Mitt inre är ett förskolerum fullt av garntrådar uppsatta över hela jävla stället. Alla andra springer runt och gör sin grej alldeles utmärkt medan jag snubblar mig ner i apati. Jag orkar inte vara så inkompetent. Jag orkar inte ha alla dessa röster inom mig som skriker, viskar och ständigt påminner mig om min inkompetens. Jag kunde ha varit något, jag vet att jag inte är genomusel, men all denna tråd, all denna spindelnät binder fast mig i ett träsk jag inte orkar slåss emot. Det får vara. Det jag vill vara är ändå ouppnålig.

Kvar blir bara någon som skrämmande mycket liknar en bitter sosse. 

Säg det igen

(L, jag saknar dig. Bittert. Sex år sedan den här dikten. Ingenting har ändrats, mer än att du inte är här längre.)

I

Kan du säga det igen
lisa mitt sårfulla inre
med talet om att jag inte
är helt fallen åt det värdelösa
vill du åter berätta om lystret
du anar hos det som är mitt
om att jag inte bara är fylld
av all min brustna svaghet

Utanför dessa murar byggda
av bön och tålmodig strävan
är jag ett rö för vinden, ett öppet
villebråd för hundar, skydd av
lyckans fagra fåglar, en vandrade
paria med liklukt under mina fingrar
en vindskugga utan struktur, utan riktning

Mörker och Ljus bor inom mig
som hos alla andra, men jag har
syndafallets stämpel över min
vänstra sida och jag har aldrig
lärt mig att arbeta mig hel, har
missat att förskansa mig
envishetens krigarbälte
tålamodets styrka

Mitt liv är svaghet i mig själv
utan sälta eller värde, det har
bekräftats gång efter annan
behövs inga lektioner
om min brist och vekhet
saknar ingen predikan om
min syndburna natur

I Augustis skymning
glömdes jag av Gud,
utslängd i världen utan Tro
eller någon kompass inom
det hjärta som jag gavs

II

Säg det igen om
du vill, hur du ser något annat
något vackert, något ljuvligt
något värt att vidröra, kyssa
rent från brännande tårar
lyfta upp och badda av från
världens alla svårigheter
-
säg igen att även mina sår
kan tala om det himmelska
att min svaghet kan
vittna om Gud

Natten är mitt hem, demonerna
mina lekkamrater, de berättar om världen
och ljuger ytterst lite, min vänstra sida är
alls inget undantag utan inom den regel
som härskar överallt- från Utöya till Auschwitz
från Sävhavets offer till Simsons troféer
- ondskan härskar, människors, Guds söners blod
är det som göder jorden än mer för varje dag som går

Utanför dessa murars helighet är jag
en bottenlös brunn, ett djupt hål av
tvivel som livet faller genom och
där dödens dofter sprider sig

III

Snälla, säg det igen
hur fel jag ändock
måste ha, hur Gud
inte räds det avskyvärda
hur Han må straffa och tukta
men inte vill oss något verkligt ont
säg mig att Han gör under med de döda
att Hans kors frälsning tar sig in också
bland de glömdas fördömda land

Ja, berätta för mig hur fel min rädsla måste ha
sjung för mig om den äkta ström av godhet
du säger finns inom mig, att jag inte tar slut
där min begränsning börjar, att det sanna livet
finns inunder mina lager av misströstan och fruktan

Jag avskyr att strida
är så trött på kriget
och det eviga fälttåget
jag vill allt annorlunda
klandrar Gud för att han
nyttjar smärtan som en väg
till Verkligheten, men visst
är det så att vi inte har något val
- visst är det Detta vi har att välja
eller också Intet Alls?

IV

Förlåt att jag hungrar efter dina mjuka ord
berätta igen om det overkligt fina du får
märka i mig, jag är ännu för svag för att
endast nöja mig med Guds uppfordrande
förmanande tystnad, behöver veta
få bekräftat att jag duger också
i människors enkla form av Kärlek

Fullheten bor inte hos mig än
jag ser Guds rike blott som ett
dammkorn i fjärran och endast
Han vet om jag en dag får
komma dit så dyraste
vänligaste vän säg mig
än en gång

Att jag just nu
just här också får
duga, som jag är

Självcentreringen

Ett avde mer frustrerande "koncepten" med dimman är hur begravd i sig själv man blir. Trots att hela tillvaron bygger på och är orsakat av ett gigantiskt självförakt så är de flesta av ens tankebanor centrerade kring just detta själv som man avskyr så mycket. Självömkan, förakt, rent hat adderat med frågor kring vad andra tycker och tänker om en själv. Varför andra inte bryr sig mer, varför de inte agerar si eller så, rädslan inför att de ska agera si eller så - allt i eviga tannkeloopar jag inte vet hur man tar sig ur. Det bara pågår och i övrigt är världen satt ur balans, missanpassad och ur proportioner.

Att denna plats är underjorden är inget påhitt taget ur luften. Underjorden är en verklig plats, fylld av grå dimmor och konstituerad på ett sätt som gör att allt man ser är något annat än det man tror att det är. Här bor lögnen och hit kommer de som inte klarar av att stå upp i den verkliga världen. Många är de som rasar ner hit, men få är de som klarar av att ta sig upp härifrån.  

Det är så svårt att bry sig. Det har blivit min uppgift att vara intresserad av allt likt en journalist och ha en rudimentär förståelse av allt det som pågår i den breda frihetssfären, men det går bara inte. Jag klarar inte av att känna att något är relevant, intressant eller viktigt. Bara mina tankeloopar tillåts existera och de vill jag inte ska existera så världen blir tom. Den finns praktiskt taget inte och det som är jag är bara ett skal som är kvar för att jag inte kan gå härifrån.

Jag anar ibland att folk lever lyckliga liv, eller åtminstone liv som har bärkraft och styrfart, som är något annat än förlista vrak på väg in mot stranden och det får något att reagera inom mig. Jag borde och i sanning, jag vet vad ett gott liv innehåller, det är bara det att jag inte får plats i det. Jag når inte upp till dess standard, till det man behöver göra för att hålla det igång. De fel jag har inom mig, det jag inkorporerat i sådan grad att jag inte tror att det kan tas ur mig, är som en tidsinställd bomb som gång efter annan krossar det jag försöker bygga upp. Jag är gjord av sand, alla hus jag bygger kommer förr eller senare sjunka ner i dyn och jag har så få redskap för att kunna förhindra det.

Jag vet inte. Allt är om mig hela tiden, varför måste allt vara om mig hela tiden, men ironin är där att det enda som kan få loopen att sluta är att jag rycker upp mig, slutar tro på lögnen, ignorerar dimman och tar mig upp ur denna underjord. Hur det ska gå till vet jag inte. Jag har ärligt talat ingen som helst aning.

Vad jag gör under Oktoberdagar

En konstig effekt, om än inte helt obehaglig, av min krasch är att jag klivit in i en mild Dominion-psykos. 

Dominion är ett brädspel, och som också är min absoluta favorit. Ända sen jag fick det i julklapp 2008 har det varit det jag och mina vänner spelat allra mest. Jag har spelat det mycket även när jag mått bra, men under mina dippar så är det dit jag vänder mig främst då det går att bli absolut fanatisk i det utan att det slutar vara utmanande samt att det är tillräckligt trivialt för att inte ska gå att bli upprörd i perioder när spelandet inte går ens väg (det lär ha kostat mig en hel del om nätpoker varit min motsvarande livlina..). Det är ett oerhört förtjusande spel som går ut på att bygga upp en kortlek med hjälp av diverse komponenter. Överlag finns det över 200 officiella Dominion-kort, men i varje enskild match så används enbart 10-14 stycken och utmaningen för spelarna är att hitta den strategi som snabbast leder till att leken blir tillräckligt kraftfull för att kunna avsluta spelet i en ledande position. Det här slutar aldrig vara tråkigt. Att lära sig spelet, hur de olika komponenterna det består av interagerar med varandra tar en rejäl tid bara det och när man väl lärt sig de mest basala grunderna för att spela komponent behöver man fortfarande lägga en hel del träning på att finjustera hur snabbt man kan konstruera ens lekar till att gå åt det håll man vill ha dem. Experterna i spelet kan göra saker som för en nybörjare ter sig helt omöjliga. Att snöa in sig på det här spelet, att hänga på diverse forum och spela hundratals efter hundratals spel blir aldrig någonsin tråkigt. Inte blir det sämre av att spelets tema är en fantasyaktig medeltidsvärld och de eskapstiska effekterna av att ständigt tänka i termer av det här spelet kan inte förringas. 

Det som hänt är ungefär det här: Varje vaken tid där jag inte tvunget behöver göra något annat så tänker jag på Dominion. Jag reflekterar över tidigare matcher, konstruerar nya intressanta "kungadömen", låter korten interagera med varandra i fåniga miljöer ala någon absurd fanfic. Jag slappnar av när jag gör det. Allt annat ger mig en ångest eller sting av självförakt, men inte det här spelet. Dess värld är helt ofarlig, litet meningslös och i det stora hela ett slöseri med tid, men samtidigt så stimulerande och komplicerat att det inte riktigt känns så. Det spelet mer än något annat gör för en är att det lär en att läsa, att följa mönster för att därefter kunna se hur en särskild match kommer att utvecklas och vad som är den bästa strategin för att få övertaget. Spelets komponenter och förståelsen av dess många mekanismer är de bokstäver man använder för att kunna urskilja mönstret och effekten som uppstår när man hittar lösningen för att sedan lyckas implementera den korrekt är svår att hitta någon annanstanns. Det är inte särskilt viktigt att vinna, så länge man får lov att se hur väl en strategi fungerar. Spelet är såpass stort och intrikat konstruerat för att utmaningarna aldrig kommer kunna ta slut. Man möter aldrig samma bräde av 10 kungadöme-kort två gånger och varje gång man går i en math så är det med en lätt förväntansfull ilning inför vad för något man kommer att möta och få lov att upptäcka. 

Numera drömmer jag och vaknar upp till dessa tankar också. Jag spelar matcher och diskuterar strategier i bryggan mellan sömnen och att vara vaken och Dominionssfärens förgrundsgestalter och storspelare är det sällskap jag känner mig mest trygg i även om jag bara lyssnar och läser det som de har producerat snarare än deltar själv på något sätt. Jag vet att det här är ett tecken på hur jag faktiskt mår, men det är ett av få saker som faktisk gör att jag faktiskt går up på morgonen, försöker göra de få plikter jag fortfarande klarar av. Man kan önska att det vore något annat än ett kortspel från 2008, men det är det inte. Dominion är min främsta anledningen att vara kvar i den match som kallas livet. 

Gush, vad jag önskar att det bestod av ett parti Dominion istället,,

A5-A6 överallt

Kraschen är här. Plötsligt är allt så uppenbart. Jag kan inte det här, har aldrig kunnat. A5-A6 var ett arbetspass på Bjärka, i disken efter middagen. Jag kunde inte hantera det. Jag gjorde mitt bästa, men det var för svårt. Varje gång jag var där var en kamp fylld av ångest och förnedring. Ofta inför någon annan. J, eller Y, eller någon annan tvåhandsmänniska. En särskild gång så bröt jag ihop totalt. Blev vansinnig och storgrät i matsalen. H kom och frågade vad som pågick och jag fräste "skit i det du", för ingen kan tvåhandsmänniska kan förstå det här och jag hade ingen lust att försöka förklara. Hon insisterade och till slut kunde hon få ur mig min frustration. På Bjärka tog A5A6 över allting. Varje arbetspass var svårt, på gränsen till ohanterligt eftersom allting var någon form av kroppsarbete. Det var inte till för mig, men vad kunde jag annars göra? Så jag slet, men till sist blev jag besegrad. Jag räckte inte till och jag gick in i en vägg, blev som förlamad i flera dagar och till slut behövde jag lämna.

Jag älskade Bjärka. Det är världens vackraste plats och slottet är fullkomligt magnifikt. Trots all kamp var varje dag under hösten guld värd och mer därtill. Bjärka gav mig Gud tillbaka, visade mig hur rik hans värld är och hur mycket som fick att hämta hos honom. Jag ville alltid vara där. Såg en framtid där jag kunde besöka olika ställen som Bjärka Europa och världen över. Volontärarbeta mig in i munklivet eller var än Gud ville ha mig. Jag var så förväntansfull. Sen tog A5-A6 över. Stängde dörren.

Hemma tog H hand om mig. Hon bodde i samma stad som jag och ville inte ge upp om mig. Vad hon såg i min brutna, förtvivlade vrakvarelse vet jag inte, men plötsligt var vi ett par. Jag ska inte dröja vid vår tid, men den var fantastisk. Jag älskade henne så oerhört mycket och hos henne såg jag en framtid som tycktes mig oerhört realistisk. Jag visste att det skulle bli tufft, men det var med henne jag ville vara. Jag ska inte påstå att det var enbart min enhands-konstitution som fällde oss, men att det var en faktor finns det inga tvivel om. Jag kunde inte bygga friggebodar, det var så oerhört mycket jag inte kunde som hon kunde få hos någon annan. Jag var inte hel, en inkomplett man med brister så uppenbara att det gjorde ont att se. Till slut var hon tvungen att lämna. Det höll inte, framtiden med mig skulle inte gå att bära, jag hade knappt styrka att bära med mig själv. A5-A6 åt sig in i vår relation och ströp oss. Även denna dörren stängdes.

 Förlusten av H slängde in mig i en vild frenesi. Året efter var en förtvivlad sorgeperiod där jag letade efter något som kunde förändra mig, göra mig till någon annan så att inte bara jag skulle ha förlorat henne utan att även jag skulle vara borta för henne om hon någon gång skulle få för sig att återvända. Jag fann libertarianismen och detta mig så främmande tankesätt och genom den så bröt jag mig igenom till något nytt. Det kändes så. I den miljön så kunde jag få för mig att jag lyckades förändra mig bortom min föreställningsförmåga. Mitt inre byggdes om, blev starkare, skiftade fokus. Förlorarmentaliteten jag dränkt i under hela mitt vuxna liv slipades ner. Jag vågade mer, ville något med en inre längtan jag inte haft på evigheter.

Tog mig till den här ön. Försökte verkligen besegra min kropp. Det kändes som om det gick. Förra året var verkligen bra. Jag tror inte de gåvor jag fick under det året och det jag lyckades erövra är helt förgångna, jag hoppas inte det. Men smällen kom tillbaka. A5-A6 återvände i januari och visade mig med all sin kraft exakt hur maktlös, värdelös och bristfällig jag är i tvåhandsvärlden. Allt jag gjort och har förändrat hos mig i den libertarianska världen är ett luftslott och har ingen bärng mot den verklighet som möter mig i A5-A6 närvaro. Jag är ingenting i de stunderna, bara en fruktansvärd förlorare som har slängt bort livet på Bjärka, livet med H och jag vet inte vad mer. Jag älskar libertarianismen, jag älskar det jag har fått vara med om i den sfären och de människor jag fått möta i den, men...

Jag är fast. Jag kan inte röra mig, knappt andas. Jag har aldrig lärt mig att hantera det monster som är fastklistrad på min vänstra sida och jag vet att jag är dömd till att strida mot honom tills det att jag får lov att försvinna härifrån. Just nu är det allt som finns. Stämmer mönstret så vet jag att att jag förr eller senare kommer se dörren stängas också till den libertarianska världen. Den tillhör inte mig. Inget tillhör någon som befinner sig i ett evigt krig likt mitt.

Jag vet att mycket av det jag tänker nu, om inte allt, är baserat på lögn. På en kemisk cocktail som förmörkar mitt sinne till den grad att jag inte kan förstå eller bedöma verkligheten korrekt, men det spelar mindre roll för mig när jag är mitt i det. Jag blir rädd för allt, handlingsförlamad inför nästan allt. För ett knappt år sen gjorde jag radio, heltidsjobb och styrketränade tre dagar i veckan utöver allt annat. Nu sover jag och spelar Dominion. Försöker sköta mitt jobb, men jag vet inte hur bra jag gör det, varje vardagssyssla är ett berg. Varje social interaktion ett motstånd. Lögn eller inte så är det min verklighet just nu.

Det är bara så det är. Antingen besegrar jag det här, krossar A5-A6 och det som det gör med mig eller så är det här allt som finns tills inget finns.