Ett avde mer frustrerande "koncepten" med dimman är hur begravd i sig själv man blir. Trots att hela tillvaron bygger på och är orsakat av ett gigantiskt självförakt så är de flesta av ens tankebanor centrerade kring just detta själv som man avskyr så mycket. Självömkan, förakt, rent hat adderat med frågor kring vad andra tycker och tänker om en själv. Varför andra inte bryr sig mer, varför de inte agerar si eller så, rädslan inför att de ska agera si eller så - allt i eviga tannkeloopar jag inte vet hur man tar sig ur. Det bara pågår och i övrigt är världen satt ur balans, missanpassad och ur proportioner.
Att denna plats är underjorden är inget påhitt taget ur luften. Underjorden är en verklig plats, fylld av grå dimmor och konstituerad på ett sätt som gör att allt man ser är något annat än det man tror att det är. Här bor lögnen och hit kommer de som inte klarar av att stå upp i den verkliga världen. Många är de som rasar ner hit, men få är de som klarar av att ta sig upp härifrån.
Det är så svårt att bry sig. Det har blivit min uppgift att vara intresserad av allt likt en journalist och ha en rudimentär förståelse av allt det som pågår i den breda frihetssfären, men det går bara inte. Jag klarar inte av att känna att något är relevant, intressant eller viktigt. Bara mina tankeloopar tillåts existera och de vill jag inte ska existera så världen blir tom. Den finns praktiskt taget inte och det som är jag är bara ett skal som är kvar för att jag inte kan gå härifrån.
Jag anar ibland att folk lever lyckliga liv, eller åtminstone liv som har bärkraft och styrfart, som är något annat än förlista vrak på väg in mot stranden och det får något att reagera inom mig. Jag borde och i sanning, jag vet vad ett gott liv innehåller, det är bara det att jag inte får plats i det. Jag når inte upp till dess standard, till det man behöver göra för att hålla det igång. De fel jag har inom mig, det jag inkorporerat i sådan grad att jag inte tror att det kan tas ur mig, är som en tidsinställd bomb som gång efter annan krossar det jag försöker bygga upp. Jag är gjord av sand, alla hus jag bygger kommer förr eller senare sjunka ner i dyn och jag har så få redskap för att kunna förhindra det.
Jag vet inte. Allt är om mig hela tiden, varför måste allt vara om mig hela tiden, men ironin är där att det enda som kan få loopen att sluta är att jag rycker upp mig, slutar tro på lögnen, ignorerar dimman och tar mig upp ur denna underjord. Hur det ska gå till vet jag inte. Jag har ärligt talat ingen som helst aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar