Kraschen är här. Plötsligt är allt så uppenbart. Jag kan inte det här, har aldrig kunnat. A5-A6 var ett arbetspass på Bjärka, i disken efter middagen. Jag kunde inte hantera det. Jag gjorde mitt bästa, men det var för svårt. Varje gång jag var där var en kamp fylld av ångest och förnedring. Ofta inför någon annan. J, eller Y, eller någon annan tvåhandsmänniska. En särskild gång så bröt jag ihop totalt. Blev vansinnig och storgrät i matsalen. H kom och frågade vad som pågick och jag fräste "skit i det du", för ingen kan tvåhandsmänniska kan förstå det här och jag hade ingen lust att försöka förklara. Hon insisterade och till slut kunde hon få ur mig min frustration. På Bjärka tog A5A6 över allting. Varje arbetspass var svårt, på gränsen till ohanterligt eftersom allting var någon form av kroppsarbete. Det var inte till för mig, men vad kunde jag annars göra? Så jag slet, men till sist blev jag besegrad. Jag räckte inte till och jag gick in i en vägg, blev som förlamad i flera dagar och till slut behövde jag lämna.
Jag älskade Bjärka. Det är världens vackraste plats och slottet är fullkomligt magnifikt. Trots all kamp var varje dag under hösten guld värd och mer därtill. Bjärka gav mig Gud tillbaka, visade mig hur rik hans värld är och hur mycket som fick att hämta hos honom. Jag ville alltid vara där. Såg en framtid där jag kunde besöka olika ställen som Bjärka Europa och världen över. Volontärarbeta mig in i munklivet eller var än Gud ville ha mig. Jag var så förväntansfull. Sen tog A5-A6 över. Stängde dörren.
Hemma tog H hand om mig. Hon bodde i samma stad som jag och ville inte ge upp om mig. Vad hon såg i min brutna, förtvivlade vrakvarelse vet jag inte, men plötsligt var vi ett par. Jag ska inte dröja vid vår tid, men den var fantastisk. Jag älskade henne så oerhört mycket och hos henne såg jag en framtid som tycktes mig oerhört realistisk. Jag visste att det skulle bli tufft, men det var med henne jag ville vara. Jag ska inte påstå att det var enbart min enhands-konstitution som fällde oss, men att det var en faktor finns det inga tvivel om. Jag kunde inte bygga friggebodar, det var så oerhört mycket jag inte kunde som hon kunde få hos någon annan. Jag var inte hel, en inkomplett man med brister så uppenbara att det gjorde ont att se. Till slut var hon tvungen att lämna. Det höll inte, framtiden med mig skulle inte gå att bära, jag hade knappt styrka att bära med mig själv. A5-A6 åt sig in i vår relation och ströp oss. Även denna dörren stängdes.
Förlusten av H slängde in mig i en vild frenesi. Året efter var en förtvivlad sorgeperiod där jag letade efter något som kunde förändra mig, göra mig till någon annan så att inte bara jag skulle ha förlorat henne utan att även jag skulle vara borta för henne om hon någon gång skulle få för sig att återvända. Jag fann libertarianismen och detta mig så främmande tankesätt och genom den så bröt jag mig igenom till något nytt. Det kändes så. I den miljön så kunde jag få för mig att jag lyckades förändra mig bortom min föreställningsförmåga. Mitt inre byggdes om, blev starkare, skiftade fokus. Förlorarmentaliteten jag dränkt i under hela mitt vuxna liv slipades ner. Jag vågade mer, ville något med en inre längtan jag inte haft på evigheter.
Tog mig till den här ön. Försökte verkligen besegra min kropp. Det kändes som om det gick. Förra året var verkligen bra. Jag tror inte de gåvor jag fick under det året och det jag lyckades erövra är helt förgångna, jag hoppas inte det. Men smällen kom tillbaka. A5-A6 återvände i januari och visade mig med all sin kraft exakt hur maktlös, värdelös och bristfällig jag är i tvåhandsvärlden. Allt jag gjort och har förändrat hos mig i den libertarianska världen är ett luftslott och har ingen bärng mot den verklighet som möter mig i A5-A6 närvaro. Jag är ingenting i de stunderna, bara en fruktansvärd förlorare som har slängt bort livet på Bjärka, livet med H och jag vet inte vad mer. Jag älskar libertarianismen, jag älskar det jag har fått vara med om i den sfären och de människor jag fått möta i den, men...
Jag är fast. Jag kan inte röra mig, knappt andas. Jag har aldrig lärt mig att hantera det monster som är fastklistrad på min vänstra sida och jag vet att jag är dömd till att strida mot honom tills det att jag får lov att försvinna härifrån. Just nu är det allt som finns. Stämmer mönstret så vet jag att att jag förr eller senare kommer se dörren stängas också till den libertarianska världen. Den tillhör inte mig. Inget tillhör någon som befinner sig i ett evigt krig likt mitt.
Jag vet att mycket av det jag tänker nu, om inte allt, är baserat på lögn. På en kemisk cocktail som förmörkar mitt sinne till den grad att jag inte kan förstå eller bedöma verkligheten korrekt, men det spelar mindre roll för mig när jag är mitt i det. Jag blir rädd för allt, handlingsförlamad inför nästan allt. För ett knappt år sen gjorde jag radio, heltidsjobb och styrketränade tre dagar i veckan utöver allt annat. Nu sover jag och spelar Dominion. Försöker sköta mitt jobb, men jag vet inte hur bra jag gör det, varje vardagssyssla är ett berg. Varje social interaktion ett motstånd. Lögn eller inte så är det min verklighet just nu.
Det är bara så det är. Antingen besegrar jag det här, krossar A5-A6 och det som det gör med mig eller så är det här allt som finns tills inget finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar