..under alla mörkerridåer och depressionsfilter?
Jag skäms för den jag är. Inte för det jag presterar eller är kapabel till, utan det handlar snarare om så mycket mer basala nivåer. Hur jag haltar. Hur jag inte kan knyta skor eller soppåsar. Allt över det som är raketforskning, men basala saker för tvåhandsmänniskor. Har minnen som att inte kunna simma kapp med en trettonårig tös, inte kunna skiva tomater i ett lägerkök. Att vara oduglig, att ha odugligheten som en ständig påminnelse i allt, för i allt vi gör så är kroppen där. I det här måendet kommer jag aldrig undan, får aldrig vila. Även akten att rycka upp sig kräver en rent fysisk ansträngning som triggar ångest och illamående. Jag skäms för att jag inte tämjt det här monstret bättre, att jag inte lärt mig under alla mina vuxen och ungdomsår. Jag har ingen bra förklaring till varför, jag kan bara konstatera att jag lärt mig ett mönster av flykt och att det undergräver allt för mig när jag till slut inte har någonstans att fly. Skam är svårt. Skam brännmärker en, får en att inte vilja lyfta blicken i rädsla att någon ska bekräfta det man tänker om en själv. Varför skulle de inte?
Någonstans i mig bor en längtan. Jag vill det ljusa livet. I drömmen har jag sett en plats med en grupp vänner en solig sommardag som aldrig vill ta slut. Där friden, harmonin och glädjen får fylla hela luften utan någon anledning till att den ska minskas eller dra sig undan. Att jag kan se den himmelsvisionen är i sig ett bevis på att jag varit där, att jag haft det, att livet inte bara är detta djupa hål av mörker och förtvivlan. Men jag har så svårt att se hur jag någonsin ska få plats i en sån krets igen. Glädje kostar. Harmoni har ett pris. Det känns som jag inte har råd, inte får plats där. Jag vet inte.
Människorna och platserna jag förlorat i den här striden går i loop inne hos mig. Om bara inte om. Om bara inte all min kraft och energi hade behövt läggas på att hantera att vara annorlunda, att inte veta vem jag är och hur jag någonsin ska passa in i alla andras liv. Så är det ändå så. Jaghar fått vara med fantastiska människor, lyckats göra fantastiska saker - min bristfälliga fysik måste inte vara ett hinder nödvändigtvis. Jag vet det, men det kan vara så. I vissa aspekter är det stopp och här vet jag inte skillnaden och hur jag någonsin ska kunna reda ut dem. Sorgen läggs på till allting och det gör ont. Jag vill lyckan, jag vill maj så mycket hellre än oktober, men som sagt. Hon kostar och jag har inte råd.
Det jag inte vill är självömkan. Självömkan är döden. Det är inte synd om mig fr att jag har det här ödet, den här kampen att gå igenom och om det är Guds vilja att jag ska vara fast här resten av min tid så är det så. Inget blir bättre av självömkan, inget löser upp sig för att jag förbannar mörkret runtomkring mig. Jag försöker undvika det så gott det går, de stunder då jag inte klarar det så vill jag bara härifrån. Det är nollpunkten, eller etaget precis ovanför och jag förgås om jag söker mig dot frivilligt.
Mitt problem är att jag saknar nycklar. Vägar för att ta mig ur det här på lång och längre sikt. Kristendom bär inte, libertarianism bär inte. "Petersonianism" än mindre. Jag vet inte vad som kan få mig fri från min svaghet och därför blir jag kvar. Jag var så nära att lyckas bli någonting att visa upp för H. Jag var så nära att få tillgång till något som skimrade av drömljus. Det är inte över. Det är inte helt borta. Jag vill inte ge upp, men jag måste erkänna mig besegrad i detta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar