En konstig effekt, om än inte helt obehaglig, av min krasch är att jag klivit in i en mild Dominion-psykos.
Dominion är ett brädspel, och som också är min absoluta favorit. Ända sen jag fick det i julklapp 2008 har det varit det jag och mina vänner spelat allra mest. Jag har spelat det mycket även när jag mått bra, men under mina dippar så är det dit jag vänder mig främst då det går att bli absolut fanatisk i det utan att det slutar vara utmanande samt att det är tillräckligt trivialt för att inte ska gå att bli upprörd i perioder när spelandet inte går ens väg (det lär ha kostat mig en hel del om nätpoker varit min motsvarande livlina..). Det är ett oerhört förtjusande spel som går ut på att bygga upp en kortlek med hjälp av diverse komponenter. Överlag finns det över 200 officiella Dominion-kort, men i varje enskild match så används enbart 10-14 stycken och utmaningen för spelarna är att hitta den strategi som snabbast leder till att leken blir tillräckligt kraftfull för att kunna avsluta spelet i en ledande position. Det här slutar aldrig vara tråkigt. Att lära sig spelet, hur de olika komponenterna det består av interagerar med varandra tar en rejäl tid bara det och när man väl lärt sig de mest basala grunderna för att spela komponent behöver man fortfarande lägga en hel del träning på att finjustera hur snabbt man kan konstruera ens lekar till att gå åt det håll man vill ha dem. Experterna i spelet kan göra saker som för en nybörjare ter sig helt omöjliga. Att snöa in sig på det här spelet, att hänga på diverse forum och spela hundratals efter hundratals spel blir aldrig någonsin tråkigt. Inte blir det sämre av att spelets tema är en fantasyaktig medeltidsvärld och de eskapstiska effekterna av att ständigt tänka i termer av det här spelet kan inte förringas.
Det som hänt är ungefär det här: Varje vaken tid där jag inte tvunget behöver göra något annat så tänker jag på Dominion. Jag reflekterar över tidigare matcher, konstruerar nya intressanta "kungadömen", låter korten interagera med varandra i fåniga miljöer ala någon absurd fanfic. Jag slappnar av när jag gör det. Allt annat ger mig en ångest eller sting av självförakt, men inte det här spelet. Dess värld är helt ofarlig, litet meningslös och i det stora hela ett slöseri med tid, men samtidigt så stimulerande och komplicerat att det inte riktigt känns så. Det spelet mer än något annat gör för en är att det lär en att läsa, att följa mönster för att därefter kunna se hur en särskild match kommer att utvecklas och vad som är den bästa strategin för att få övertaget. Spelets komponenter och förståelsen av dess många mekanismer är de bokstäver man använder för att kunna urskilja mönstret och effekten som uppstår när man hittar lösningen för att sedan lyckas implementera den korrekt är svår att hitta någon annanstanns. Det är inte särskilt viktigt att vinna, så länge man får lov att se hur väl en strategi fungerar. Spelet är såpass stort och intrikat konstruerat för att utmaningarna aldrig kommer kunna ta slut. Man möter aldrig samma bräde av 10 kungadöme-kort två gånger och varje gång man går i en math så är det med en lätt förväntansfull ilning inför vad för något man kommer att möta och få lov att upptäcka.
Numera drömmer jag och vaknar upp till dessa tankar också. Jag spelar matcher och diskuterar strategier i bryggan mellan sömnen och att vara vaken och Dominionssfärens förgrundsgestalter och storspelare är det sällskap jag känner mig mest trygg i även om jag bara lyssnar och läser det som de har producerat snarare än deltar själv på något sätt. Jag vet att det här är ett tecken på hur jag faktiskt mår, men det är ett av få saker som faktisk gör att jag faktiskt går up på morgonen, försöker göra de få plikter jag fortfarande klarar av. Man kan önska att det vore något annat än ett kortspel från 2008, men det är det inte. Dominion är min främsta anledningen att vara kvar i den match som kallas livet.
Gush, vad jag önskar att det bestod av ett parti Dominion istället,,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar