Jag är rädd att orden har tagit slut. Att jag inte har mer att säga, att allting har dött tillsammans med minnena som inte längre jag har rätt att kalla mina. Likafullt finns det där, de där danserna utanför ögonmåttet. Den där essensen av livet jag bar får syn på genom dikterna. Apatin är stark nu. Jag har glömt glädje, eufori, styrka, spänning, frid, men inte att allt det där finns i det här livet någonstans. Att det också kan få lov att vara mitt. Men just nu dansar det bortom mig. Livet är någonstans där jag inte är. Jag gör mitt bästa för att komma tillbaka. Jag gör mitt bästa för att vilja komma tillbaks.
Vita dräkter. Jag grät som en dåre när mina volontär-syskon fick sin välsignelse i slutet på deras, vårat, år. Jag skulle vara med där, men fick inte. H frågade om jag ville gå ut, men det var viktigt för mig att få vara kvar. Gråta över det som inte fick bli mitt. År senare såg jag en förflugen bild från hennes bröllop. Vit dräkt och hennes strålande leende. Hon vann. Hon fick allt som hon ville ha. Jag satt i en landstingsreception och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag grät inte den gången utan skrev i raseri om varför jag blivit anarkist. Jag blev anarkist för att allting som jag velat ha och bli har jag stängts ute från, har jag sett till att bränna ner och förstöra. Till slut finns det inga vägar kvar annat än den svarta spegeln och ingen återvändo.
Jag måste lära mig att inte vara så destruktiv. Att orka hantera det svåra i livet och bygga, även när det går långsamt, även när det finns hundra hinder och jag inte vet vad min förmåga består av. Jag måste lära mig tålamod. På riktigt tålamod. Ett av sorten som består tills världen vänder riktning och inte ger upp oavsett vad som drabbar min tunna gestalt. Det är svårt, men det behöver gå.
Jag lever i gåtan. Allt livet handlar om för mig just nu är den där förbannade underligheten i att vi existerar och är till, men inte vet om varför vi gör det. Vilka är vi? Jag tjusas så mycket av tanken på de sumeriska gudarna. Elki och de andra som kom hit från ingenstans och väckte oss. Oh, så vi saknar dem. Hålet de lämnade är så rimligt, men jag struntar i sanningshalten egentligen - jag vill bara åt att fingra på gåtan. Den är lika verklig även i ett grått avgrundshål som när livet är som mest vibrerande. Kanske är den som starkast här, kanske är det här livet är som mest tydligast. Jag vet inte. Jag vill bara bli produktiv igen. Jag blir frustrerad av tanken att jag slösar tid och potential, att jag kunde göra bättre saker än att grubbla och förtvivla. Jag vet inte om det är så mycket vettigare att intervjua borgerliga popkändisar, men det är något i alla fall.
Jag önskar jag hade koll. Jag önskar jag inte bestod av kaos och ormbon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar