Jag vet inte om jag är libertarian längre. Politik och ideologier är sådana ting som inte finns i Underjorden i vilket fall som helst så hur skulle jag veta? Det är bara det att jag under hela den här tiden jag har varit fri från Oktober och hans anhang har angett libertarianismen som orsak till det. Den sfären med dess tankegods och särskilda människor har varit min sköld och min repstege upp ur hur jag fungerade innan jag hittade dit. N när allt har rasat samman och mitt vänstra monster inte visat sig vilja ge sig av så lätt så vet jag inte vad jag ska tro. Jag vet att jag inte är Howard, Francis eller John i alla fall. Jag vet att jag är någon som Dominique inte ens skulle registrera och så länge det är så känns det bara osmakligt att kalla sig libertarian. De politiska aspekterna bryr jag mig inte om. Stat eller inte så kommer de starka tvåhandsmänniskor utan skrupler eller mentala barriärer alltid bestämma villkoren. Stat eller inte så har verkligheten sina villkor som du aldrig kan ignorera, att bygga upp en anarkokapitalistisk ideologi skyddar inte. Till syvende og sidst inte det minsta. Det enda som spelar roll är om du kan spela det spel du har blivit inkastad i och du kan inte vägra, om du inte vinner så förlorar du och väljer du att förlora är det trottoaren som är ditt hem.
Jag vill inte kalla mig libertarian längre för jag vill inte begära att ideologin och dess protostam ska behöva bry sig om sådana som mig. Ja, jag vet att jag talar ur självömkan och självförakt, men ärligt tala: De som inte vill livet, de som inte vill sig själva har inte i den formen av gemenskap att göra. Ja, livet och världen är en kamp. Ingen har någonsin sagt något annat och det man behöver göra är att ge sig in i den med det man har. Libertarianismen ger åtminstone en struktur där du kan föreställa dig hur du kan skapa någonting som etatisterna inte vågar eller vill ska existera. Möjligheterna är större, det är bara du själv som kan sätta gränsen för vad du kan uppnå.
Och det är där jag inte fungerar. Mina spärrar är fler än jag kan räkna. Mitt inre är ett förskolerum fullt av garntrådar uppsatta över hela jävla stället. Alla andra springer runt och gör sin grej alldeles utmärkt medan jag snubblar mig ner i apati. Jag orkar inte vara så inkompetent. Jag orkar inte ha alla dessa röster inom mig som skriker, viskar och ständigt påminner mig om min inkompetens. Jag kunde ha varit något, jag vet att jag inte är genomusel, men all denna tråd, all denna spindelnät binder fast mig i ett träsk jag inte orkar slåss emot. Det får vara. Det jag vill vara är ändå ouppnålig.
Kvar blir bara någon som skrämmande mycket liknar en bitter sosse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar